Processrätt
Om processrätt
Processrätten kan delas in i tre huvudgrupper: civilprocess, straffprocess och förvaltningsprocess. Processrätten reglerar förfarandet vid allmän domstol, förvaltningsdomstol samt i skiljeförfaranden.
Den förstnämnda gruppen räknas normalt till privaträtten medan de sista två grupperna hör till den offentliga rättens område. Detta på grund av att förvaltningsprocessen behandlar hur myndighetsbeslut kommer till och kanske framför allt hur ändringar kan prövas i ett myndighetsbeslut medan civilprocessen och straffprocessen riktar sig mot enskilda (dvs. såväl fysiska som juridiska personer).
Den centrala lagstiftningen inom processrätten är rättegångsbalken som omfattar regler gällande hur parterna i domstolarna ska agera under olika faser av en tingsrättsprocess, samt vad som gäller när ett mål överklagas till hovrätten och Högsta domstolen.
Civilprocess
Civilprocesser kallas även för tvistemål. Ett tvistemål förekommer när enskilda parter inte kan komma överens om något, exempelvis om en faktura är betald eller inte. Parterna kallas för kärande och svarande. Kärande är den som lämnat in stämningsansökningen som ligger till grund för målet och svaranden är den som blir stämd. Typiskt för civilprocessen är den s k tredskodomen om vilken domaren kan besluta om den ena parten inte inställer sig till den muntliga förhandlingen eller inte avger ett skriftligt svar - om ingen muntlig förhandling är nödvändig - på stämningsansökan.
En anledning till att staten infört civilprocessen är för att medborgarna i samhället ska ha en plats där de kan lösa sina tvister. Det skiljer sig från straffprocessen, som i stället syftar till att ställa individen till ansvar när de inte följer samhällets regler.
Civilprocessen behöver vara rättssäker
Civilprocessen behöver nå en viss nivå i sin utformning, för att kunna anses möte en sådan standard, som krävs för att samhället ska anses vara en modern rättsstat. Det är därför det inom ramen för civilprocessen införts regler i form av lagar, som gör att tvister i vårt samhälle bedöms rättvist och korrekt. Ett annat krav som ställs upp på civilprocessen är att det inte ska vara allt för kostsamt att lösa en tvist. Ambitionen ska också vara att tvisterna avgörs snabbt och enkelt. Allmänhetens förtroende för samhället brukar vara högre, ju närmre samhället kommer att uppnå nämnda krav. När förtroendet för samhället och rättsväsendet är högt, brukar det kallas att det är ett rättssäkert samhälle.
Grundprinciper
För att rättssäkerheten ska uppnås använder vi oss i Sverige inte bara av lagar, utan vi har även ställt upp några grundprinciper som domstolen utgår från vid avgörandet av en tvist. Nedan redogörs kortfattat för några av dessa.
Kontradiktionsprincipen – principen innebär att samtliga parter i målet har rätt att få yttra sig innan domstolen får fatta beslut i ärendet. Dessutom behöver parterna också ges tillfälle att besvara det som respektive part gör gällande i målet.
Omedelbarhetsprincipen – den här principen innebär att det är endast vad som kommer fram under huvudförhandlingen, som domstolen får grunda sitt avgörande på.
Muntlighetsprincipen – under huvudförhandlingen ska i regel allt ske muntligen. Rätten för såväl parterna som ombuden att få läsa upp texter under huvudförhandlingen, brukar endast vara tillåtet om rätten finner det lämpligt. Ibland kan parterna också undantagsvis enligt RB 43 kapitlet 7 § tredje stycket, ha rätt att hänvisa till handlingar i stället för att redogöra för vad som står i dessa.
Straffprocess
Straffprocess blir aktuellt när ett brott har begåtts och målet kretsar kring huruvida en viss person ska hållas ansvarig. Beviskraven är betydligt högre än i tvistemål – utgångspunkten är att en person är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats (oskyldighetspresumtionen).
Rättegången i brottmål
Till skillnad från dispositiva tvistemål är brottmål en samhällsangelägenhet. Det är endast staten
som kan döma individen och därmed har staten också ansvaret för att utredningen blir så
objektiv som möjligt. Den som företräder staten i ett utredningsskede är åklagaren.
När ett brott har anmälts eller av polisen uppdagats så inleds en förundersökning. Den har till
syfte att klarlägga vad som har hänt, vem som är misstänkt, vem som kan vara offret, om det är brottsligt det som påstås m.m. Förundersökningen sköts vanligtvis av polisen, på uppdrag av åklagaren. Polisen kan bl.a. vända sig till åklagaren med frågor om hur förundersökningen skall bedrivas eller fortgå. När polis och åklagare anser att de har tillräckligt med utredningsmaterial så väcker åklagaren åtal mot den misstänkta gärningsmannen. Åtal väcks genom att åklagaren ansöker om stämning vid den tingsrätt i det område brottet har begåtts. Åklagaren inger dessutom förundersökningen som underlag för stämningsansökan. Beroende på brottets karaktär och domstolens arbetsbelastning så sätts målet ut till huvudförhandling inom viss tid efter ansökan om stämning. Vid ett brottmål där gärningsmannen sitter häktad så är tiden mellan att åtal väcks och att huvudförhandling hålls vanligtvis mycket kortare än om gärningsmannen inte är frihetsberövad. Är brottet mycket allvarligt och materialet mycket omfattande så kan tiden mellan att gärningsmannen häktas och det att åklagaren väcker talan bli lång. Det är viktigt att inget blir fel i dessa sammanhang.
Brottet kan föranleda ett mycket långt fängelsestraff och förundersökningen måste därför få ta sin tid. Det är dessutom av yttersta vikt att inte åklagaren väcker talan mot fel person. Åklagaren har egentligen dubbla roller. Å ena sidan skall han eller hon efterforska omständigheter till nackdel för den misstänkte gärningsmannen. Å andra sidan skall åklagaren dessutom efterforska omständigheter som talar till gärningsmannens fördel. Dessa roller är ett uttryck för objektivitetsprincipen. Domstolen har till skillnad från vid dispositiva tvistemål ett eget utredningsansvar. Den skall se till att målet blir så utrett som möjligt och kan även skaffa in bevisning till fördel för den åtalade. Den misstänkte har rätt att ta del av allt material som kommit fram i målet. I de flesta brottmål har den misstänkte rätt till en offentlig försvarare, som utses av domstolen och betalas av staten. Vid huvudförhandlingen intar åklagaren och eventuella målsäganden den plats som annars utgörs av kärandens plats. Den åtalade och dennes försvar tar den plats som annars utgörs av
svarandens plats. Rättens ledamöter i ett brottmål består däremot av såväl juristdomare (ordföranden) som nämndemän.
Förvaltningsprocess
Förvaltningsprocess behandlar myndighetsutövning, och räknas således till den offentliga rätten. Inom ramen för förvaltningsprocessen prövas fall som rör enskildas förehavanden med det offentliga.
Ett myndighetsbeslut kan antingen överklagas genom förvaltningsbesvär eller genom kommunalbesvär. Vilken av formerna som är aktuell för ett enskilt beslut framgår av målets karaktär.
Ett beslut som överklagas genom förvaltningsbesvär får överklagas av den som beslutet angår. Det krävs också att beslutet har gått honom eller henne emot och att det är ett beslut som är möjligt att överklaga. Både beslutets laglighet och lämplighet prövas.
Ett beslut som överklagas genom kommunalbesvär får överklagas av varje individ i en svensk kommun. Beslutet behöver inte angå den överklagande på annat sätt än att denne är medlem i kommunen som har fattat beslutet. Bara beslutets laglighet, inte dess lämplighet, kan prövas genom kommunalbesvär.
Det är förvaltningsrätten, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen som är de domstolar som prövar dessa mål. En dom kan överklagas inom tre veckor om en part vill få en annan utgång. En överklagan måste vara skriftlig och skickas till domstolen som dömde i målet.
Termen "Förvaltningsrätt" kan syfta både på en typ av domstol och ett rättsområde.
Domstolen
Förvaltningsrätt är en allmän förvaltningsdomstol och handlägger i mål i första instans som främst rör tvister mellan enskilda personer och myndigheter.
Det kan gälla ett skattemål, tvist med Försäkringskassan, kommunen eller socialnämnden.
Förvaltningsrätten prövar också vissa ansökningsmål, till exempel omhändertagande av unga enligt LVU, missbrukare LVM eller psykiskt sjuka LPT.
Vissa förvaltningsrätter i Sverige är även en migrationsdomstol.
Rättsområdet
Förvaltningsrätten handlar om hur statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter utövar sina befogenheter - saker som myndigheten måste beakta när frågor om bygglov, bidrag, skatt, tillstånd med mera handläggs. Centrala begrepp inom förvaltningsrätten är förvaltningsärende, beslut och besvär.
Tvister i förvaltningsrättsliga ärenden hanteras inte av de allmänna domstolarna, utan i särskilda förvaltningsdomstolar. Principerna inom den förvaltningsrättsliga processrätten skiljer sig från principerna i den vanliga processrätten. Tvister inom förvaltningsrätten bygger dock med många undantag på skriftligt förfarande medan de allmänna domstolarna tillämpar ett muntligt förfarande.
Skiljeförfarande och skiljedom
Ett skiljedomsförfarande är när en rättstvist avgörs av skiljedomare (eller skiljemän) utan medverkan av allmän domstol. Detta betyder bland annat att ingen får vittna under ed, att vad som förekommit är hemligt och att domen inte får överklagas, men det finns lagstiftning och internationella regler som säkerställer att skiljeförfarandet uppfyller kraven på rättssäkerhet. Detta är reglerat i lag, och frågor som jäv etc. kan vid behov prövas i domstol. Speciellt vid internationell handel är det vanligt att parterna på förhand bestämmer hur och var eventuella tvister ska hanteras, så kallade forumklausuler. Det finns inget tvång för parterna att föra saken till en domstol utan de kan till exempel avtala om att någon organisation skall avgöra tvisten som till exempel Internationella Handelskammaren (International Chamber of Commerce) som är en mycket viktig instans för skiljedom när det gäller internationella köp. Även Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut anlitas ofta i skiljedomar.
Skiljeförfarandet har fördelar jämfört med en vanlig domstolsprocess, men också nackdelar. Eftersom en skiljedom inte kan överklagas materiellt, bara formellt, går processen ofta snabbare. En skiljedom är inte heller offentlig, till skillnad från en vanlig dom. Detta kan vara oerhört viktigt så att inte ett företags rykte skadas. Möjligheten att få sin tvist avgjord av skiljemän som har särskilda erfarenheter av näringslivet är också en stor fördel. Samtidigt är det ofta dyrt, varför skiljeförfarandets fördelar får vägas mot dess nackdelar vid val av process.
De som ska lösa tvisten kallas skiljemän. Vid ordinärt skiljeförfarande har man tre skiljemän. Respektive part utser varsin skiljeman vilka i sin tur tillsammans utser en tredje. Antalet skiljemän kan vara fler än tre om parterna kommit överens om detta tidigare. I vissa fall kan ett förenklat skiljeförfarande användas, då avgörs tvisten av bara en skiljeman.
De viktigaste lagarna på området är: