Civilrätt
Allmän avtalsrätt
Avtalsrätten behandlar bland annat hur ett avtal uppkommer, dess giltighet samt hur avtalet ska tolkas vid en tvist mellan parterna. Det går att dela in avtalsrätten i allmän avtalsrätt och speciell avtalsrätt. Allmän avtalsrätt är de regler som gäller alla avtal, oavsett vad avtalet handlar om. Speciell avtalsrätt är de regler som gäller vissa avtalstyper, exempelvis gäller köplagen enbart vid köp – vilket kan jämföras med avtalslagen som gäller samtliga avtal.
Anbud och accept
Ett avtal uppkommer genom att ett anbud och ett accept utbyts mellan två parter. Anbud och accept måste vara likalydande för att ett avtalsförhållande ska uppstå. Den som avger ett anbud är bunden av det och likaså den som svarar genom en accept. Om svaret skiljer sig jämfört med det första anbudet så är det inte ett accept, utan ett nytt anbud (ett motbud). Detta kallas på juridiska för en oren accept. Den som har lämnat motbudet är då bunden av detta och det är upp till personen som lämnade det första anbudet att acceptera motbudet, lämna förhandlingarna eller lämna ytterligare ett motbud.
En grundläggande princip inom avtalsrätten är att avtal är bindande och ska hållas. En annan viktig omständighet inom avtalsrätten är avtalsfrihet, det vill säga tanken om att parterna fritt får välja avtalspart och fritt bestämma avtalets innehåll och utformning. Det uppstår situationer då avtalsfriheten har begränsningar, vissa avtal påverkas av formkrav och tvingande rättsregler. Exempelvis måste ett avtal om köp av en fastighet vara skriftligt. Avtalsfriheten är mer vidsträckt på det kommersiella området, detta eftersom att när konsumenter eller andra svagare parter är inblandade finns det speciella skyddsintressen att ta hänsyn till.
Oskäliga avtal
Oskäliga avtal kan även i vissa fall jämkas eller åsidosättas helt med 36 § avtalslagen, vilket innebär att en domstol i undantagsfall kan justera avtalsvillkor såsom allt för höga belopp i ett köpeavtal.
Vissa saker är även helt förbjudna att avtala om då det strider mot lag eller goda seder, detta kallas för principen om pactum turpe. Principen innebär att avtal som är osedliga inte förtjänar rättsordningens skydd, varför en domstol ska vägra att pröva tvisten. Motsvarande princip finns även inom internationell privat- och processrätt (IP-rätten) och kallas för ordre public.
Ett avtal får inte uppkomma på vilket sätt som helst. Avtal som uppkommer genom svek, råntvång och andra liknande förutsättningar är inte giltiga. Ett avtals giltighet prövas i allmän domstol på begäran av någon av parterna.
Entreprenadrätt
Entreprenadrätt är de juridiska frågor som rör utförandet av en entreprenad samt de olika typer av upphandlingar som sker inom ramen för entreprenaden. Entreprenad är ett åtagande mellan en beställare (byggherre) och en entreprenör som innebär att entreprenören ska utföra ett arbete eller leverans inom en viss tid. Priset kan antingen vara bestämt på förhand eller så sker arbetet mot löpande räkning.
Branschen skiljer på totalentreprenad och utförandeentreprenad.
Totalentreprenad innebär att entreprenören själv utför projekteringen (ritningar och beskrivningar). Som huvudregel gäller då standardavtalet ABT06 (Allmänna bestämmelser för totalentreprenader avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten).
Utförandeentreprenad förekommer när beställaren sköter projekteringen och därefter upphandlar en entreprenör som åtar sig att utföra arbetet som framgår av handlingarna. Det standardavtal som gäller för utförandeentreprenader är AB04 (Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader). Ibland använder huvudentreprenören en eller flera underentreprenörer istället för att göra hela arbetet på egen hand. Då ingår underentreprenörer och huvudentreprenören egna avtal, avtalet mellan beställaren och huvudentreprenören påverkas inte. Däremot kan huvudentreprenören bli ansvarig gentemot beställaren om huvudentreprenören har varit försumlig i valet av underentreprenörer. Därför måste huvudentreprenören ibland få sina underentreprenörer godkända av beställaren innan underentreprenörerna kan anlitas.
De standardavtal som gäller för underentreprenader är AB-U (Allmänna Bestämmelser för underentreprenader i utförandeentreprenader) samt ABT-U (Allmänna Bestämmelser för underentreprenader på totalentreprenad). Det finns ingen särskild lag om entreprenad. Entreprenadrätten bygger istället till största del på standardavtal som branschen själva tagit fram. Några centrala entreprenadjuridiska dokument är AB04, ABT06 och AB-U07. Det är emellertid inte ett måste att använda dessa standardavtal, parterna kan även avtala om andra villkor på egen hand.
En tvist avseende en entreprenad kan antingen prövas i allmän domstol eller i skiljedomstol, beroende på vad parterna har kommit överens om i sitt avtal.
Köprätt
Vad köprätt är framgår tydligt av rättsområdets namn, nämligen det område inom juridiken som rör köp och sälj av lös egendom. Lös egendom definieras negativt – allt som inte är fast egendom är lös egendom. Fast egendom är fastigheter, varför köprätt innefattar alla köp utom köp av fastigheter.
Köprätten skiljer på köp mellan två jämlika parter (två näringsidkare eller två konsumenter) och köp mellan två ojämlika parter (en näringsidkare och en konsument). I det sistnämnda scenariot gäller konsumentköplagen, som innehåller tvingande regler för att skydda konsumenten. Mellan två jämställda parter gäller köplagen, men parterna är fria att avtala bort hela eller delar av den. Detta följer av att en grundbult inom den allmänna avtalsrätten är avtalsfrihet och att avtalsfriheten är som starkast mellan två jämnstarka parter.
En central fråga inom köprätten är när ett avlämnande av varan har skett och risken därmed går över. Parten som bär risken är den som blir ersättningsskyldig, exempelvis om en vara skulle förstöras under transport. Andra viktiga regler är reglerna om varans beskaffenhet i den mån det inte framgår av avtalet, när en vara är att anse som felaktig och påföljder om varan faktiskt är felaktig.
Om en vara är felaktig har en säljare i första hand rätt att laga varan på egen bekostnad, och i andra hand har en köpare rätt till en ny vara, prisavdrag eller att häva köpet och få pengarna tillbaka. Hävning kräver att felet är av väsentlig betydelse för köparen och att säljaren borde ha insett detta. En förutsättning för att någon påföljd ska bli aktuell överhuvudtaget är att köparen reklamerat varan i tid. Det finns inga formkrav för en sådan reklamation.
Ibland kan påföljden för ett kontraktsbrott helt utebli, om felet har orsakats av att parten som begått kontraktsbrottet befann sig i en force majeuere-situation. Force Majeure är när något inträffar som är så extraordinärt att det omöjligen hade kunnat förebyggas. Exempel på dessa situationer är krig, större strejker och naturkatastrofer. Detta är emellertid sällsynt.
Samtliga påföljder kan kombineras med skadestånd. Som huvudregel ersätts hela det positiva kontraktsintresset – vilket innefattar även utebliven vinst och annan indirekt skada.
Köprättsliga tvister prövas i allmän domstol, om inte parterna har avtalat om annat.
Sakrätt och obeståndsrätt
För att ha obligationsrättslig rätt till en vara krävs enbart ett giltigt avtal. Ett giltigt avtal är emellertid inte tillräckligt om personen som sålt varan går i konkurs, drabbas av utmätning, säljer samma vara till mer än en person eller om det sålda föremålet egentligen tillhörde någon annan.
Sakrätten är nära besläktad med obeståndsrätt, även kallat insolvensrätt.
Fördelen med att använda associationsformen aktiebolag är att delägarna slipper personligt ansvar för företagets förbindelser, varför det går att ta mer risker med ett aktiebolag än med många andra bolagsformer. Risker är nödvändigt för att ett företag ska kunna överleva och växa, men om ett företag tar risker är det naturligt och svårt att undvika att någon gång drabbas av betalningsproblem. Orsaken kan vara att någon eller några av företagets kunder inte kan eller vill betala, en tillfällig konjunkturnedgång eller en helt oförutsedd incident.
Kan inte situationen lösas genom frivilliga avtal om avbetalningsplaner, eftergifter eller större förändringar inom företaget (företagsrekonstruktion) kan ibland en konkurs vara det enda återstående alternativet.
Även fysiska personer kan gå i konkurs. Det kallas då att gå i personlig konkurs.
Konkurs är det förfarande då en persons samtliga tillgångar tas om hand för att under ordnade former fördelas mellan personens borgenärer. Förfarandet kan tillämpas på såväl juridiska som fysiska personer och förutsätter i allmänhet att personen är insolvent. Att vara insolvent innebär att en person eller ett företag inte kan betala sina skulder den tid de ska betalas.
Vid en konkurs utses en konkursförvaltare som får fördela de tillgångar som finns utifrån reglerna om förmånsrätt. Förmånsrätt aktualiseras när flera personer har anspråk som tillsammans överskrider den konkursdrabbade fysiska eller juridiska personens betalningsförmåga – vilket i regel är vad som har orsakat konkursen från första början.
Vid fördelningen undantas först de föremål som inte ska ingå i konkursen då de sakrättsligt och obligationsrättsligt tillhör någon annan. Därefter får alla som har särskild förmånsrätt betalt. Det innebär att en bank med panträtt i en konkursdrabbad persons hus har förtur till att få betalt. Förturen i exemplet gäller dock endast i just huset och pengarna som flyter in om huset säljs, inte i övrigt. Efter att de med särskild förmånsrätt har fått betalt har konkursförvaltaren rätt att få betalt. Detta är motiverat då ingen person annars skulle våga jobba som konkursförvaltare.
Efter att konkursförvaltaren har fått betalt kommer de skulder som eventuellt har uppkommit om konkursboet fortsatt att bedriva verksamhet efter konkursutbrottet. Först efter detta får skulder utan förmånsrätt betalt. Dessa personer får i genomsnitt endast 6-7 % av vad de har rätt till. Den överskridande summan kvarstår emellertid som en fordran i 10 år, innan den preskriberas.
De viktigaste lagarna på området är: